God Kväll, och innan Ni vet ordet av, God Jul!
Ja, tiden rutschar i ett mer och mer aggressivt tempo ju äldre jag blir verkar det som. I mina unga dagar, åtminstone fram till studenten var ett År en till synes ogreppbar räcka dagar i väntan på nästa rolighet. Minns Ni vemodet vid slutet av barndomens jular och födelsedagar? Ett År till nästa gång liksom... Alltså... Orka?! Och nu... Ett år känns som en månad ungefär. Vart tar min tid och mitt liv vägen? Har jag kommit någonstans alls de senaste åren? Vart är jag på väg? Och var hittar jag en plats att landa?
Jag vill verkligen tro att jag är hyfsat fri från åldersnoja, och jag vidhåller envist att det är ett privilegium att få bli äldre. Men... Nu närmar jag mig en fyra i början av min ålder, vilket känns galet, och inte enbart på ett härligt sätt. När jag ber folk jag träffar på intervjuer att gissa min ålder, och de gör som de brukar, gissar mellan 25-30, kanske för att vara spela säkert och inte förolämpa de de skulle kunna få jobb hos... Då skrattar jag och säger skämtsamt att jag nu kommit upp i den ålder då man brukar tacka för en sån gissning. Det ligger ändå ett litet allvar bakom, för jag skulle inte ha något emot att vara lite yngre. Inte alls för att jag känner mig "gammal och ful" eller något i den vägen. Lite för att jag, helt ärligt, känner att min energinivå, min vilja och mitt driv att göra saker, blir en smula försvagad för varje år. Men allra mest för att jag hade önskat att ha mer av livet framför mig!
Tvärtemot vad det kan verka emellanåt så är jag i grunden väldigt glad över mitt liv. Jag har en hel del drömmar och förhoppningar kvar. Jobb vill jag försöka skaffa. Min Bok, jag har inte gett upp tanken på att få mina ord, och karaktärer innanför pärmar, att läsas och tolkas av fler. Kärleken längtar jag ändå efter att hitta. Fler konserter vill jag uppleva. Resor vill jag göra. Varför inte slå flera fåglar med en sten, och åka till countrymusikens hem Nashville? Men var finner jag tiden och energin till allt detta? Och varför måste livet gå så fort?
Ja, kära Ni, om jag det visste hade jag nog inte plötsligt format just detta inlägg i debatten, som var tänkt att handla om något helt annat. Men en sak vet jag, med risk att verka som att jag aspirerar på medalj i klysch-SM; En viktig del i att tycka om sitt liv, är att tycka om den man är, och blir längs vägen. Och jag inte bara gillar mig själv. Jag känner mig hyfsat bekväm och trygg i den jag blivit, tack vare lärdomar, erfarenheter och ålder. Det har för mig varit en funktion med att tiden rutschat på, att jag med åren blivit... Är ordet jag söker stabilare? Jag är i varje fall mindre av ett yrväder nu, än jag var för runt tio år sen. Och det har jag i varje fall delvis tiden att tacka för. Och än lever jag och har förhoppningsvis en hel del kvar av mina dagar på jorden 🤗😊
/ Sanna