Hej på Er!
Då jag som barn tvärt emot min oskyldiga approach initierade tjafs med någon av mina systrar och hon började visa tecken på att ha fått nog hände det att jag triumferande utbrast: "haha jag har tålamod, det har inte du!"
Jag hade nog hört från någon att mitt tålamod var långt, kanske mamma eller pappa eller båda två.
Många saker har testat mitt beryktade tålamod genom livet kanske framförallt i vuxen ålder. En av dem går jag igenom just denna stund nämligen den att blogga från mobilen med de CP-utmaningar jag har i min finmotorik. Men det riktigt dryga tålamodsprövande är förstås det som inte kommer av mina egna val; mitt fysiska beroende av människor som gör att jag inte tar mig ur sängen själv. Assistenter som kommer och går lite för ofta och ständigt verkar ha behov av vad jag känner är ett orimligt hänsynstagande från min sida.
Och idag inte minst mina återkommande depressioner som du kommer med enorm trötthet och en uppgivenhet så stark att jag blir rädd för mig själv eftersom den ofta leder mig till det inre mörker jag behöver kämpa för att orka med och ta mig ur emellanåt. Och jag känner mig manad att relaterat till det berätta för Er; jag vill leva! Jag älskar ändå mitt liv och har himla mycket kvar att uppleva och bidra med.
Min innerliga längtan nu är att få komma hem! Jag längtar så efter mina vänner Almaz min familj och min frihet som jag lärt mig att uppskatta så mycket mer med denna upplevelse i bagaget.
Men allt är inte mörker, inte ens det mesta. Jag har världens bästa vänner att dagligen babbla med ì telefon EM ì fotboll att titta på och fina grannar att prata med. Tillsammans ska vi nog få även denna sommar att gå!
/Sanna