sannafunderingar.blogg.se

Kära Ni! Så Gött det känns att kunna sitta härnere igen, och njuta av lugnet, och ljuset ,i aktivitetsrummet ,som blivit min så viktiga fristad här! Och så fint det känns att ha ork och möjlighet att plippra blogg igen, från min smarta telefon, som jag är så Löjligt förtjust i! Ja, jag saknar tillräckliga ord att beskriva den mängd tidsfördriv, förströelse och tröst jag fått av denna fiffiga minidator sedan jag hamnade i den här absurda parodin jag kallar Sannas långa korttidskarriär. Sammanfattningsvis kan det dock få stavas Samtal, Spotify och Streaming. Dessa tre så viktiga element för att mitt psyke inte ska rämna totalt här har varit extra extremt viktiga mellan onsdag kväll och nu ikväll. Jag ska berätta varför, framförallt för Er som inte redan vet. Jag har tillbringat en del av förra veckan i sällskap med en mage som envisats med att vilja kasta upp det jag erbjudit den, en hals, en hals som fört oväsen och kliat, och en kroppstemperatur mellan 38 och 39 grader. Symptom som påminner starkt om när jag hade bekräftad Corona för ett par år sedan. Men oavsett vad så fanns det såklart ingen chans att släppa loss Smittorisken Sanna bland enhetsgrannar och övrig personal, som inte var skyddsklädda. Så jag har alltså varit hänvisad till mitt rum, från sen kväll i onsdags till tidig eftermiddag nu idag. Jag trodde jag upplevt svinsvår isolering. Först i hemmets alla Coronakarantäner , sedan i psykiatrisk tvångsvård och till sist här, här, fast på korttidsboende, utan rimliga möjligheter att gå ut och träffa folk i den skimrande världen utanför. Men ingenting kan likställas med detta. Mitt rum här påminner såpass om ett sjukrum och är såpass litet att bara depressionen med dess gris och tillhörande konsulter älskat att ha mig där. Ibland har det känts såpass mörkt och svåruthärdligt att jag mest hoppsts överleva den kommande timmen. Särskilt då har jag varit så tacksam att ha haft grejer att titta och lyssns på och folk att ringa. Så, Tack till Dig kära Galaxy, och ett särskilt tack till Nina, Stesse och Karris, tre ovärderliga vänner. Ni är Bäst! 😍😍😍 Är det något den här sjuka isoleringen gett mig så är det ytterligare perspektiv. För Som jag njutit av enhetens allrum idag! Så fint det har varit att se mina enhetsvänners leenden och höra Sandros skratt och komplimanger! Så tacksam är att kunna föra en social enhetstillvaro igen! Jag känner mig något starkare, mitt i sjukdomen som vill försvaga mig och plocka sönder allt jag är. Jag klarade Coronaisolering i instutitionsmiljö. Då får jag nog lättare att klara allt annat livet bjuder på i framtiden!❤️‍🔥 / Sanna