sannafunderingar.blogg.se

Kära Ni! Början på mitt så efterlängtade 2025 blev långt ifrån vad jag kunnat hoppats på. Vad jag minns hade jag inga illusioner om bästa året hittills I livet, eller ett vindsnabbt skiftande till ett fantastiskt mående. Men jag Vet att jag ville tillbaka till mitt liv, min lägenhet och min älskade Almaz. Tillbaka till gångavstånd till mitt andra hem hos Nina där nya högtids och vardagsfirande väntade. Tillbaka till Tomtebopromenader och middagar hos föräldrarna. Tillbaka till nästangranne med Bella. Tillbaka till häng med Mats och gänget via direktbuss till Ersboda.Tillbaka till att när jag närhelst jag känner för det kunna Vara, och glida omkring i, årstidernas växlingar och tjusningar. Kort sammanfattat; Jag ville Tillbaka till att bit för bit må bättre, för att på sikt bli kär i mitt liv igen. I bästa fall kanske jag kunde älska mig själv också, på ett eller annat sätt. Tiden mellan den 15 januari och 6 februari, får jag istället se som en sorts parentes i mitt existerande. Något jag både kunnat ha där och vara utan. Jag kom hem till ett nästan omedelbart assistanskaos och en tillfällig lägenhet som aldrig hann kännas som hemma. Då jag i förrgår med hjälp av min underbara assistent gjorde mitt bästa för att röja upp och rengöra för nästa evakueringsgäst, kunde jag inte annat än att än känna en viss fascination över kaoset jag lyckats lämna efter mig på tre veckors evakuering. Och då är jag ändå ingen pedant. Men kaoset följde antagligen med livsksaoset vi försökte existera under och hjälpa varandra igenom. Jag har väldigt dimmiga minnen av den här tiden, men gissningsvis fanns det sällan ro för städningsstunder i den ansträngda situation vi hade. Och därmed kan jag också gissa mig till det inte heller fanns mycket ro, eller ens pepp, för de levastunder jag längtat efter. Så, vi behövde evakueras igen. Denna gång med hjälp av korttids, igen. Och det har, trots vad som känts som livsavgörande hjälp från min goa assistentgrupp, varit väldigt tunga månader. Såpass utmanande har det varit att deppgrisen och depressionskonsulterna fått härja med måendet mer än vad som känns okej. Jag är så innerligt trött, av och på det mesta just nu just. Men, för att äntligen anknyta till rubriken; Imorgon åker jag hem! Jag har svårt att känna mig riktigt glad eller optimistisk ikväll, och jag kommer att sakna Sandro, och resten av mina vänner bland grannarna här. Men jag har ju mitt liv bland Er, hos Almaz och mina ljuslyktor och DVDfilmer. Och jag känner om inte annat en lättnad över att snart vara tillbaka där jag hör hemma Tack till alla Er som stöttat och peppat, hela vägen in 🥰💖💝 Kram! / Sanna