Kära Ni!
Idag har varit en sån dag. En dag då det varit extra tungt att vara jag. En dag då utbrändhet, utmattning, trötthet, eller vad nu en vettig läkare skulle sätta för felkod på Sannamaskinen, har fått extra stort utrymme att blanda sig i det liv jag försöker leva. Jag känner oavsett igen det jag är med om nu från de tidigare dippar jag haft i mitt psyke genom åren. Känslan av att vara på väg att somna sittande. Det ständiga velandet över småsaker. En enkel promenad till ICA, som blir till ett megaprojekt med den energinivå Sannamaskinen för tillfället erbjuder.
Ja, just en maskin kan jag känna samhörighet med för tillfället. En maskin som gör vad den behöver för att få ihop det nödvändigaste, men som är i brist på extrabränsle som gör livet roligare, och mer värt. Och jag vet att jag ibland behöva kriga för extrabränslet. "Tvinga" mig att träffa någon jag tycker om, trots att jag känner mig för trött. Skratta, eller för delen gråta tillsammans med någon. Känna mig mindre ensam för en stund, i den svåra, men inte omöjliga livssituation jag har. Bry mig om någon annan, tänka utanför min just nu rätt trånga vardagsvärld. Få min inre kritiker som verkar jobba övertid these days att fatta att jag visst kan vara tillräcklig för andra. Det vet jag kan må bättre av, både i stunden och på sikt.
Det är bara det att... Jag har slitit så hårt med assistansen det senaste dryga halvåret, och de senaste nätterna har sömnen börjat leka tafatt lite smått, så det var väl egentligen bara en tidsfråga innan det en psykisk dipp skulle göra mig sällskap. Kanske är det så att den har legat på vänt ett tag, men att det är först nu när det är en aning stabilare med folk som jag liksom har råd att känna efter.
Jag kan bli innerligt trött på dessa dippar, som inte går att blanda med chips, och som i princip varit en del av mig sedan jag inträdde i vuxenlivet. "Varför blev jag så här? Vad är det för fel på mig?" kan jag tänka ibland. Ändå, trots en uppgivenhet, och tomhet som hotar att ta över, trots diverse osnälla tankar om vad jag inte lyckas med... Den här dippen skrämmer mig inte, som många av de andra.
När jag tidigare idag insåg att jag inte skulle orka med något jag verkligen ville göra grät jag. I frustration, och sorg. Att gråta är inte det roligaste jag gör på fritiden, men det var så skönt att känna saker, på riktigt. För mig personligen är det när känslorna, framförallt de ledsna, inte går att hitta, fast jag vet att de finns där, eller borde göra det, som jag blir rädd för mig själv. Då har deppdippen vunnit en stor seger. Och i värsta fall inbillar den mig att jag inte kunnat bry mig mindre.
Nu ska jag vinna är det tänkt. Mot mig själv, och med hjälp av mig själv. Verkar inte så himla enkelt. Men jag ska i varje fall kriga för det. Genom att lyssna lagom mycket på tröttheten. Hur jag nu lyckas med det. Jag önskar mig kraft att kriga snällt och rättvist. Jag önskar mig förståelse och tålamod från Er mina kära. Men kanske särskilt från mig själv.
/ Sanna