Kära Ni!
Trotsade kropp och knopp tidigare idag genom att ge mig ut i vinterlandskapet, och det gjorde jag sannerligen rätt i! Världen utanför 17B var som en stor förtrollande tavla i guldram. Färgerna klara, liksom nymålade enbart för mig, och ständigt nya saker att vila ögonen på, och njuta av. Den höga blå himlen och den friska luften fick dammet att lätta lite från hjärnan, och en känsla av vakenhet kom över mig, och gjorde mig glad. En härlig början på min eftermiddag!
Måhända verkar det här som en något översvallande beskrivning av en ordinär vinterpromenad längst ner på tegelbetongens Ålidhem. Men; Då min kropp inte velat som jag den senaste tiden har jag haft än mindre energi än jag brukar, och min tid har, oavsett bristen på rolighet, flygit fram. Att gå ut med soporna, och ta en mindre vända med min eldrivna följeslagare i samma veva, som jag lyckades med, blev något som liknade en bedrift, och ett privilegium.
Jag är glad att kunna vara tacksam över de mindre sakerna i livet, men jag känner emellanåt en frustration, för jag vill mer! Jag vill njuta av vintern på allvar, kanske göra en klassisk utflyktsväska med varm choklad och ostmackor, och ge mig ut på obestämd tid. Jag vill hänga med Er! Äta en middag ihop, borta eller hemma. Spela spel, eller bara sitta och snacka. Någon inom mig som gärna verkar vilja se det hela från mörkast sida säger att jag inte har mycket att ge mina medmänniskor för tillfället. Jag är för trött. För tråkig. För fåordig. För ful(?!) Ja, Ni märker ju. Och kanske känner Ni igen Er?
Jag tänker i mitt stilla sinne att vi alla har vår inre kritiker att hantera. Någon gång kanske den där figuren(Kan kallas för Zingo) kan sporra oss till bättre prestationer, min min egen Zingo tycks mest vara ute för att göra det tyngre att försöka leva som den Sanna Persson jag ändå vill vara. Hur ska jag hantera denna varelse? Zingo kanske behöver få finnas där för att självkritik är mänskligt, och jag är människa, men det skulle bitvis kunna bli mitt eget val hur stor inverkan på mitt liv, mina val, och mina tankar den får ha med över tid. Åtminstone gällande det som är allra viktigast, och ger anledning att harva vidare. Och det är Ni . Tack som läser och stöttar mig genom att omge mig. Vi ses!
/ Sanna