Hej på Er i den förrädiska oktobersolen!
Lätta flingor snö dalade från himlen utanför mitt frukostfönster imorse! Glatt överraskad gav jag upp ett spontant segerskrik "YEES!" och skrämde utan uppsåt de båda assistenterna som kom rusande och undrade vad som stod på. Jag älskar som bekant snö. De dalande flingorna ger mig på en gång pepp och lugn och när snön stannar blir det ljusare och mysigare i de allt mörkare höst/vinteromgivningarna. Och det är ändå okej att tända ljus i sitt lilla käll, betrakta lågorna och få ännu lite mera lugn i kroppen. Och min chailatte-choklad känns mer legitim än någonsin. Så, ja, vintern vinner årstidskampen i min bok alla dagar i veckan, en del också för att "man" inte "förväntas" ha ett soldränkt sinne, på samma sätt som under sommarmånaderna.
Och, när det kommer till min minst favoritbetonade årstid, den så kallade "våren" så har jag hittat något som kan lysa upp nästa slask och smutsperiod ordentligt. Brad Paisley spelar på Hovet i Stockholm den 5 mars 2024! För Er som inte känner till honom så står han bakom dessa två pärlor bland mycket annat;
Brad är alltså bred, även om det är en hel del chill-låtar i hans reportoar, men jag klagar inte när det kommer till det ;) Och han är säkert en grym liveartist. Jag har ingen aning om hur mitt liv ser ut så långt fram i tiden, men jag tänker att jag ska ta mig iväg och bara den tanken känns så himla skön😍🤠
Men, trots snö, och spelningsförväntningar... Att påstå att jag har just soldränkt sinne vore att ljuga ordentligt. När galningar som påstår sig vara muslimer mördar oskyldiga svenska fotbollssuporters, för att Sverige vill vara ett fritt land. Finner inte tillräckliga ord... Finns dem ens? Bara... Vidrigt! Känner med anhöriga, och varenda vettig muslim i världen, som än en gång får sin religion smutskastad, och utnyttjad för syften som inte har ett dyft med någon Gud att göra. Blir bara genuint ledsen, och det här är varför jag så sällan självmant söker upp nyheter. Jag pallar liksom inte. Men detta gick inte att undgå, och som boende i vårt land behöver man veta en sån här vanvettig grej, för att förstå vilken galen tid vi lever i, och vara lite sunt försiktig.
När sånt här händer känns på något vis allt annat, och framförallt mitt egna liv och existens så extremt smått på något vis. Men jag behöver ändå försöka leva mitt liv också, särskilt som det just nu begär att jag jobbar på för fullt med att få ihop det.
Jag är trött. Sliter som bara den med assistansen, och det är ungefär det enda jag räcker till för för tillfället. Kaos är vad som råder i min grupp, och för att få ihop "den dagliga bemanningen" behöver jag ofta anstränga mig till det yttersta. Jag liksom vänder ut och in på en Sanna som redan nu inte mår särskilt bra, för att mina ordinarie assistenter inte ska behöva jobba utöver det de vill. Självklart vill jag ta hand om mina fina och vettiga assistenter, jag bryr mig ju så mycket om dom! Dessutom vet jag vet ju någonstans att det drabbar mig hårt också ifall de skulle bränna ut sig. Både mitt samvete och hela min livssituation. Men just nu känns det som mitt livs enda syfte att ha assistenter, bokstavligen till varje pris. Det är helt ärligt en enorm uppgivenhet jag brottas med för tillfället, och det finns just nu ingen ljusning i sikte. Det här är mitt jobb nu. Kanske det enda jobb jag orkar med. Någonsin.
Kära Ni, jag sträcker ut min hand till Er och kanske framförallt mina medsyskon i assistansen; Vad gör man? Hur orkar man? Och hur hittar vi, behåller och delar rättvist, på de vettiga assistenterna?
/ Sanna