Fina Följare!
Äntligen bloggar jag igen! Och jag är så himla tacksam för Er som orkar läsa! Känner dock att jag behöver förvarna om mina tankar flyger omkring som osorterade färgglada postit-lappar i huvudet och att kroppen vill sova, så det här blir vad det blir. Men min själ vill blogga. För Er och framförallt för mig själv. Så, häng med om Ni kan ;)
Jag har inte mycket till övers för de dagar i kalendern som instiftats för att sälja extra mat eller fika. Mat är tillräckligt ovettigt prissatt som den är, och att luras att köpa sånt man kanske varken behöver eller egentligen vill ha, det kan irritera en en obotligt ekonomiskt medveten människa som jag. Därför håller jag inte heller reda på de många matdagarna. Kanelbullens dag den 4 oktober är dock någonting som fastnat av någon oförklarlig anledning. Jag har ingenting personligt emot kanelbullar, men jag väljer chokladfyllning om jag kan ;) Men innan jag spårar ur helt och hållet vill jag uppmärksamma två dagar i oktober, förutom vänners födelsedagar, som jag faktiskt vill komma ihåg, och på något vis fira om jag kan. Nämligen VärldsCP-dagen och Världsdagen för psykisk hälsa. Dagar som infaller den 6, respektive 10 oktober varje år, och som är viktiga för världen i stort och för mig personligen. Men innan jag berättar vad vad uppmärksammandet av dessa dagar betyder för mig, vill jag gärna få dela med mig av ett minne från barndomen som satt igång reflektioner i vuxen ålder.
Det var i början av 2000-talet, och jag hade gissningsvis passerat fjorton levnadsår. Jag hade följt med familjen på en Gudstjänst i Pingstkyrkan, där en eldig och relativt ung predikant berättade vad han tänkte om Guds kraft att hela. Som jag minns det var det nästan som om han pekade på slumpmässigt utvalda bland åhörarna och med kraft förklarade något i stil med att "Gud kan hela Dig! Och Dig! Och Dig!" Jag som van Gudstjänstbesökare och vid predikningar som kunde kännas långrandiga och mindre energifulla tyckte nog att den här predikanten var en frisk fläkt, som utan problem höll mig vaken. Inte gjorde han mig obekväm i varje fall. Förrän efteråt, då han, med all säkerhet i bästa välmening kom fram och frågade ifall jag blivit ledsen. Nej? Eller? Borde jag ha blivit det? Förväntades jag vara ledsen över min CP-skada? Förväntades jag vilja bli helad, och fundera över varför Gud inte helat mig redan, om han nu kunde hela alla? En ung predikant som kände att han i sin eldighet kunde ha trampat i klaveret då han predikade om helande framför en rullstolsburen tonårstjej. Jag förstår varför han kom fram. Och jag har den största respekt för hans brinnande övertygelse, och hans tro på en allsmäktig Gud. Men han visste ju inget om mitt vardagsliv, mina vänner, och hur jag såg på mig själv och mina förutsättningar. Hade jag varit äldre och blivit mindre tagen på sängen, hade jag gärna berättat för honom att CP inte nödvändigtvis behövde vara ledsamt. Tvärtom kunde det vara rätt trevligt,och så känner jag nog ändå fortfarande. CP är jag. Jag är CP. Och ja, jag vet att jag är mycket mer än så, tack och lov. Men helt ärligt har jag jättesvårt för förändringar, även små sådana. Jag är van vid att ha människor omkring mig dygnet runt. Jag är van vid att få glädjas över framsteg i min rörlighet, små som stora Så, om det hypotetiskt sett, fanns en allsmäktig Gud som gav mig ett val, skulle jag då välja ett liv utan CP? Tveksamt.
Men visst är mina förutsättningar i vägen ibland. Som när spasticiteten sätter ner energin så jag inte orkar göra det som skulle kunna ge mig energitillskott. Som när jag inte kan välja mina assistenter, ens nästan, utan behöver göra avkall på sånt som svenskakunskaper eller ett visst engagemang hos mina semisambos. Som när toabesök upptar min dag och min fysiska energi. Som när jag inte kan arbeta. Och så vidare. Men ledsen? Nja. Uppgiven kanske beskriver det hela bättre.
Med uppgivenheten kan tomheten komma på köpet. Och deppen följer inte sällan med, helt gratis dessutom. Som Ni vet har jag historik av större och mindre svackor i mitt psyke, och det går inte enbart att skylla på stackars CP, men ibland hjälper det inte psyket att bära med sig CP. Därför går firandet av ovan nämnda oktoberdagar lite ihop för mig. Jag har överlevt. Och levt. I alltifrån äventyr på Barn 4 till depressioner och allt däremellan. Tack alla som stöttat mig!
Och tack för att jag får berätta. Förutom att det hjälper mig personligen, så ser jag det som en inte så tung medmänsklig plikt att lyfta både pro´s an´con´s med CP, och mina erfarenheter av psykisk ohälsa. Hoppas det kan hjälpa någon av Er, nu eller i framtiden.
Avslutningsvis; Jag är inte alltid överlycklig över min CP-skada. Men den är en del av mig. Och jag är ändå glad att vara jag.
/ Sanna