Kära Ni!
Är tacksam för Ert tålamod, och även för att ha andra funderaämnen i min arma skalle än vad som i nuläget försiggår direkt i mitt liv. Så, häng med!
Jag skulle gärna vilja påstå att jag hade en lycklig barndom. För att det är sant. Jag hade och fortsätter att ha en fin och stöttande familj. Jag var i många fall en förskrämd liten tjej, men kände mig alltid skyddad och älskad hemmavid. Dåvarande dagis var kanske ingen jättesuccé i min bok, men i skolan trivdes jag som fisken. Jag gillade att lära, och upptäckte tidigt min fascination för ord, via dagboksskrivandet vi fick sysselsätta oss med redan från första klass. Jag hade goda vänner, och min Permobil sågs mer som en attraktion än något att slå ner på.
Jag har med andra ord vuxit upp med den stora turen att aldrig vara mobbad, något jag är galet tacksam för. Ja, just tur och just tacksam. Känner och känner till folk där mobbing skadat väldigt illa, och jag vet att jag inte på något sätt är "bättre" än dem. Råkade bara få klasskamrater som inte var... Onda? Nä, vägrar tro att barn är onda av naturen, eller på något vis föds onda. Alltså, mobbare tänker inte "hahaha, nu ska jag skada den här personens självkänsla för en lång tid framöver, så att de till sist kanske inte ens vill leva längre!" Nä. Och jag vill inte heller ge mig själv tolkningsföreträde för alla mobbare på planeten, vill bara reflektera litegrann kring det hela. Varför finns mobbing? Och hur blir man mobbare? Finns inga enkla raka svar på den frågan tror jag. Men kan röra sig om att man följer med strömmen, kanske av rädsla för att själv bli mobbad annars. Man kanske har det jobbigt hemma, och använder den man mobbar som ett sätt att avreagera sig. Eller man kanske drivs av avundsjuka mot dem man mobbar? Kanske mobbar man någon som vågar ha sin egen stil, som man egentligen själv skulle vilja ha modet till? Eller någon som alltid får bäst betyg, och creddas av lärarna? Det kan ju också röra sig om en bristande förståelse för en persons situation. Som i fallet då jag själv mobbade någon, då jag var mellan tolv och tretton år. Oavsett; Aldrig okej, eller på något sätt ursäktat att mobba någon! Och när en person blir söndermobbad under lång tid och av många, går det kanske till slut inte att se annat än att man själv är värdelös, och alla andra, om inte fantastiska, så i varje fall värda respekt. Men alla barn är värda respekt. Och mobbing är skrämmande vanligt. Du som mobbas är inte ensam, även om det kan kännas så.
Jag har nog alltid sett mig själv som en anti-mobbing-person. De flesta gör kanske det trots allt. Men liksom jag tänker mig att det är för en del andra också så fattade jag nog inte att det jag sysslade med faktiskt var mobbing förrän efteråt. Låt mig dela detta med Er: Året var 1999, och jag fick min första assistent som var född utanför Sverige. En totalgrym kvinna och exceptionell språkbegåvning, inflyttad från Nya Zeeland. När hon kom till mig var hon i 35-årsåldern och hade inte ens varit i vårt långa land ett år, men gjorde sig väldigt väl förstådd på svenska. Självklart hade hon engelsk brytning och inte uttalet på alla ord 100% perfekt. Brytning och operfekt uttal kan ju de ha som bott i ett land i tjugo år liksom. Men den tolvåriga icke världsvana, och kanske något i förtid tonårstruliga tjej jag var då förstod inte ens nästan den enorma prestation hon gjorde med att lära sig så bra svenska på såpass kort tid. Jag rättade obetydliga delar av hennes uttal och ordförråd på ett föga konstruktivt sätt och kallade henne dum i huvudet mer än en gång. Hon var tyst och tog emot ett bra tag, tänkte kanske att jag skulle tröttna när jag inte fick någon respons värd namnet. Men när jag oförtrutet fortsatte min barnsliga mobbing av denna vuxna kvinna, såg hon till sist lugnt på mig och sa något i stil med att om jag nu tyckte hennes svenska var så dålig så kanske jag skulle föredra att hon inte pratade alls. Vet inte om det hände precis på en gång, men vaknade gjorde jag. Och skämdes. Vad höll jag på med?
Jag och Bridget kom sedermera att trivas och ha väldigt roligt i varandras sällskap. Hon till och med skämtade om att ha blivit kallad dum i huvudet. Även om jag aldrig kan veta precis hur min mobbing landade hos henne så får jag vara tacksam att hon förlät mig och inte verkade ta mina obetänkta tråkningar alltför hårt till sig.
Som avslutning vill jag skicka med Er, trots att vi är vuxna, och skolgårdsmobbingen var ett bra tag sen för de flesta av oss; Du vet aldrig hur dina ord landar. Jag menar inte att Ni ska behöva tassa omkring på tå konstant, bara vara rädda om de Ni har omkring Er. Jag tycker själv att jag gör ett gott försök, men vet att jag inte alltid lyckas som jag önskar.
Feelgood för välbärgade får plats i ett annat inlägg, nu väntar lunchen!
Ta hand om varandra, och inte minst Er själva! :)
/ Sanna