Hej på Er!
Vad det än blir av detta så känns det gött att äntligen vara tillbaka! Jag vill tro att jag fortfarande har något sorts skribenthjärta i mig, och för ett sånt känns det välkommet att posta funderingar och betraktelser i sin helhet på en blogg. Möjligen mer strukturerat och "seriöst" än att ösa ur sig på vårt blåvita allt-i-allo-ställe. Facebook är bra till mycket, men jag önskar nog att den som tar del av mina... Ja, mestadels flummerier är det ju faktiskt, ska ha bett om det på något sätt. Hoppas Ni förstår ungefär hur jag tänker :)
Hursom; Jag är trött. Nästan all energi jag lyckas samla går åt till att få det grundläggande i livet att gå ihop. För mig och mina medsyskon är "det grundläggande" även känt som "assistansen". Funkar inte den hyfsat så funkar väldigt lite för någon med mina förutsättningar, någon som är beroende av personlig assistans dygnet runt. Och just nu behöver jag ta hand om dem assistenter som jobbar mycket. Jag försökte väl i kooperativet också, "på mitt sätt", genom bekräftelse och fina ord. Men som Ni vet tvingades kooperativet till sist säga upp mitt avtal. Jag tog helt enkelt inte in vikarier. Och det gör jag nu. För att inte slita ut de assistenter jag är allra mest trygg och bekväm omkring.
Ni som är insatta i denna snåriga bransch som kallas för personlig assistans, vet ju att antalet sökande blir allt färre. Och därmed får varken jag eller någon av mina medsyskon välja semisambos efter satta kriterier eller personkemi, eller både och, på det sätt som var möjligt för ett antal år sedan Nej, vi behöver helt enkelt ta in de assistenter som finns, tills vidare för att klara det som gör att vi överlever.
Och det funkar faktiskt. Tills vidare. Men att ingen vet hur länge det behöver vara på det sättet, det skrämmer mig. Jag tycker verkligen om att lära känna människor från andra kulturer och är innerligt tacksam att Jimmie inte fått som han vill ännu. För att jag ska känna mig trygg med en assistent behövs dock rätt bra kunskaper i svenska språket. Och att jag för tillfället behöver bortse från att en person jag ska ha omkring mig har svåra utmaningar i svenskan, såpass att vi konstant har svårt att förstå varandra, det är det allra tuffaste. Vad ska det bli av mig? Hur länge ska jag orka?
Jag får helt enkelt inte glömma ljuspunkterna, och dessutom aktivt söka upp dem. Musiken. Konsertplanerna. Skratten. Matlagningen. Promenaderna. Vännerna, som jag ändå någonstans vet att jag inte behöver vara något speciellt inför. Familjen, inte minst en lillasyster i stan. Damallsvenskan. Och alla ni som väljer att läsa. Tack!
/ Sanna