Kära vänner!
Äntligen har jag, med god hjälp av två mycket speciella personer, samlat tillräcklig motivation och kraft att blogga igen!
Som en del av Er vet så har jag haft det tungt i perioder sedan jag fyllde tjugo år. Framförallt genom att min inre kritiker gett min inneboende fallenhet för depression såpass god hjälp på vägen. Men jag har också levt igenom ett gäng sjukhusvistelser, den senaste både dramatisk och uppslitande. Men ingen utmaning kan ändå i närheten av likställas med den att vara fast på ett korttidsboende på obestämd tid. Här får jag inte i närheten av den hjälp jag skulle behöva, även om jag vet att den stackars personalen gör precis allt de kan med de orättvisa och stressbelastade förutsättningar de blivit tilldelade.
Det är först nu som jag på allvar förstår hur mycket min personliga assistans har betytt och betyder för mig, och hur mycket jag älskar hela konceptet. Tänk bara, som assistansberättigad får du hänga med personer som du åtminstone i någon mån valt själv, du får dina grundläggande behov tillgodosedda på studs när det behövs, och du kan för övrigt i princip göra vad du vill när du vill. Jag ska verkligen komma ihåg att berätta för mina assistenter vilket stort och viktigt arbete de gör när jag en dag får komma hem!
Jag är trots allt tacksam att jag fick någonstans att bo genom att komma hit, och som en bitterljuv bonus också inse att jag sannerligen har ett liv värt att älska och vårda hemmavid. Och jag kommer länge att minnas alla fina människor jag fått lära känna här bland boende och personal.
Den kanske mest minnesvärda bekantskapen härifrån är mannen med gitarren, dennna tokcharmige, skojfriske, varme, generöse personlighet. Igår åkte han hem till sitt vanliga liv tillsammans med sin fru och jag gläds med honom för jag har sannerligen sett att "Borta bra men hemma bäst" funkar ovanligt bra i det här sammanhanget. Samtidigt lämnade han omedelbart en stor tomhet efter sig. Hans sätt att lura mig att le och skratta varje dag har gett depressionen försiktiga käftsmällar och min livslust små puffar i rätt riktning. Käre vän, du anar inte hur mycket du gjort för mig. Tack för allt roligt och trevligt jag fått ha med dig. Hoppas att vi ses igen, någon gång, någonstans...
Och, apropå vänner och skratt; Tusen tack Käraste Stesse, alias Karl-Oskar för besöket jag förärades med igår!Det var så otroligt skönt att ösa ur eländeförrådet och kunna skratta åt det, precis som om ingen tid passerat. Såna vänner behöver vi alla. Du är smaragder värd. Tack!
/Sanna