Bästa Bloggvänner,
Jag kan än idag rätt tydligt minnas hur det kändes att få den diagnos vars lag jag ofrivilligt lottats in i omkringkastad på skolgården bland vänner och bekanta. Jag har haft den stora turen att aldrig vara mobbad som barn och alltid haft g8da vänner omkring mig. Men här kände jag mig personligt träffad, missförstådd och sårad. Såpass att jag valde att skriva ett brev till klassen där jag berättade om min egen CP och hur deras användning av de två bokstäverna fick mig att känna.
Idag, som kvinna närmare fyrtio upplever jag mig landad i mina livsförutsättningar. Jag gillar dem inte alltid, långt därifrån, men, i och med att världens kanske mest missförstådda diagnos landat på just min lott, så ser jag det också som en liten plikt att göra det lilla jag kan för att minska okunskap kring den. En oftast riktigt nöjsam plikt där jag får tillfälle att använda min verbala styrka och visa det som finns kvar av min personlighet.
De flesta, eller i varje fall många grejer här i livet tycks komma med både upp och nersidor. Visst var det min CP som gjorde att jag hamnade här, och därmed fick min personliga frihet eftersatt. Men, hade jag inte gjort det, vem vet om jag någonsin fått bekanta mig med mannen med gitarren som fått mig att både sjunga, le och skratta av hjärtat, och dessutom med glädje tränat upp min förmåga att ge och ta komplimanger? Och hade jag, utan att bo här, fått ta en fika med mannen som gav mig förtroende, och en rejäl självkänsloboost? Mest troligt inte! Så, jag tackar CP, och all personal och alla boende som gjort det lättare för mig att överleva här 😍
Jag hoppas att jag har gjort det tydligt för Er mina närmaste vänner hur viktiga Ni är för mig. Jag älskar Er så. Ni är bäst i hela världen och jag kanske behöver tacka CP även för Er. Hade jag sett Er som potentiella kompisar om jag själv kunnat använda mina ben? Jag vill tro det men kommer ju aldrig att veta säkert, vilket såklart inte gör mig ett dyft 😁
Det jag säkert vet är att jag i grunden inte vantrivs med CP. Min diagnos har skänkt om inte de flesta av mina vänner, så i varje fall lugn, tålamod och en tacksamhet över vad jag kan och har, som växt sig ännu starkare här på korttidsboende. CP har med andra ord format min personlighet, väldigt mycket.
Ja, jag har CP. Men min kära diagnos är också till viss del vad jag är och har blivit ❤️🔥 Så det gör mig ingenting att med glimten i ögat säga att jag är CP emellanåt.
Om inte en yrkeskunnande någon gång kommer på idén att gräva i min hjärna, och gör det framgångsrikt, så är CP för evigt. Till skillnad från dessa evinnerliga depressioner jag får dras med. För tillfället ser jag mig som deprimerad, men annars har jag depression, liksom vilande i mig, beredd att dyka fram när livet blir för tufft för min ljusare sida att hantera. Men, jag har ändå inte helt tappat hoppet om att en dag vara betydligt friare från denna sjukdom som för tillfället inte tycks påverka min utsida😊
/ Sanna