Fina Ni,
Jag vet att Ni som väljer att klicka in här och ta del av min skrivande svara gör det för att Ni verkligen vill ha sanningen om vad som händer i mitt liv och huvud. Och det värmer och motiverar mig mer än jag har ord att uttrycka mig med. Jag ska försöka återgälda omtanken och intresset genom att alltid försöka vara hyfsat Sann mot Er, och därmed också mot mig själv.
Min depression syns visst på utsidan, och jag vet helt ärligt inte riktigt varför jag kände ett behov av att hävda något annat i gårdagens inlägg. Att jag kan uppleva personalen här som förvånade då jag delar med mig till de som jag tycker har förtjänat mitt förtroende kan vara önsketänkande från min sida. Eller att de inte känt mig som den något sprudlande och rätt så känslostarka person jag ändå är och vill vara.
Ni som känt och känner mig genom livet ser numera skulle jag tro grånyanser utmattning och uppgivenhet i mitt ansikte innan det som förhoppningsvis är jag kanske tittar fram.
En av Er, möjligen den som känner och uppskattar mig mest just nu var här igår och gjorde det stilla aktivitetsrummet betydligt mer livfullt innan min tid för läggdags. Vilken kväll det blev! Utläggningar från sida, sympati kärleksfullhet och allvar blandades filosofiska diskussioner, skratt och galenskaper. Tack Milady, Din vänskap ger mig hopp om framtid och frihet, långt borta i septembersolnedgången. Du är Bäst!😍
På tal om tack; Jag har fått en kommentar här på bloggen! Ja, det är faktiskt något att sätta utropstecken efter. Det händer såpass sällan att jag kan börja undra om Du som skrev verkligen kommit rätt. Men jag anar också vem Du är, och har givit ett längre svar i kommentarsfältet. Tack snälla 😊
/ Sanna