Kära vänner!
Sitter i boendets så kallade aktivitetsrum och plipprar ner detta på min relativt nya och hittills rätt pålitliga smarta telefon. Jag känner mig genuint tacksam över att plippra går allt smidigare och över att snart kunna nå Er med mina ord.
Rummet är stort och luftigt med fönster som vetter ut mot den skuggiga trädgården utanför där jag då och då har det stora privilegiet att få ta en promenad. Här kan jag vara hyfsat själv och privat och få en välkommen chans att umgås med mig själv och mitt nyfunna inre lugn, och, för just den här stunden sakta men säkert plippra ner det jag vill berätta för Er.
Den här platsen med tillhörande känsla av lugn och ro och personligt utrymme på ett sätt jag inte brukar uppleva ens hemma är en av uppsidorna med att behöva vara här. En annan är nin nyvunna självständighet vilja och ork att fixa smågrejer själv som inte personalen här har tid med. Även om mina assistenter senare kommer att finnas för mig och bara mig och ha tid att hjälpa mig med allt kroppen och själen behöver och allt min inre latmask vill ha, så ska jag verkligen försöka låta självständigheten fortsätta blomma när jag kommer hem.
Uppsidan bland uppsidor av att hamna här är ändå utan tvekan; jag har sträckt ut händerna mot mina vänner på ett helt annat sätt än jag brukade göra hemma. Och därför vill jag självklart skicka massa feta Tack till Nina Bella Stesse Mats och Ahmet. Ni har outtröttliga lyssnat stöttat och tröstat. Fått mig att känna mig värderad och uppskattad, sedd och hörd. Jag hade mått helt och hållet fruktansvärt utan Er. Ni är de bästa vänner någon kan önska sig. Tack och tack igen!
/Sanna