Kära Ni,
Efter några extra tuffa dagar känns det ändå gött att varje dag kring min frukosttid få fnissa och socialisera, främst tillsammans med mannen med gitarren. Emellanåt får han mig till och med att skratta, ibland på en sån nivå att jag blir osäker på vart jag borde ta vägen.
Det jag sett hittills av denne man är en varm människa med glimten I ögat och en själ som framhäver hans stiliga yttre. En vacker människa helt enkelt. Han är något av en favorit här, och tack och lov finn här fler vackra människor, både bland boende och personal.
Jag vet att jag har dessa människor att tacka för att jag överlever här. Och jag försöker verkligen göra det, på mitt sätt, och så ofta Jag får läge. Många av dessa finingar kommer lämna tomrum och få varma tankar tillägnade sig, långt efter det att jag gått vidare till mitt liv som Ålidhemsbo, Husmor och kattmatte på heltid.
Oavsett hur mycket jag uppskattar de stjärnor jag lärt känna här, och att det kommer att kännas tomt när jag inte längre får mitt godmorgonleende av
de riktigt speciella karaktärerna, så är det ändå hoppet om att få komma hem till mitt riktiga liv som håller mig uppe allra mest. Det ska inte förnekas att jag var fruktansvärt livsless innan jag kom hit. Och visst var min assistanssituation åt skogen. Och visst fick jag slita som en tok för att få saker att gå ihop någorlunda. Men jag var ändå hemma. Och så länge jag inte valt att vara borta så kommer jag alltid känna att hemma är bäst.
Jag vet att det kommer tuffa perioder i assistansen, där jag kommer att få slita i mitt anletes svett, utan både lön, förmåner och Sann förståelse från min anordnare. Men det är perioder och de är föränderliga. Och så är inte fallet så länge jag bor här, varken för personalen eller mig. Så, jag kommer alltid att försöka välja personlig assistans och det vackra i livet jag har framför mig. Och att jag har just ett liv att komma hem till en dag, det påminns jag ofta om tack vare Er, vänner och familj. Tack!
Apropå vackert, min favoritblomma alla kategorier är utan tvekan den sköra blåklockan. Jag tycker så mycket om färgen, för att inte nämna att formen inte slutar fascinera mig. En gång för ett par år sedan, det var nog en bit in i september, såg jag till min förvåning en sådan klocka växande i sin ensamhet där den lyste upp ett gäng döda löv med sin ödmjuka prakt. Värmd och glad fotade jag det jag såg och sparade det i minnet. Jag kanske inte kommer hem i tid för att plocka en hel bukett blåklockor, men jag hoppas att jag senare i år får se en höstklocka och inspireras av dess styrka och skönhet.
/Sanna