Hej på Er i junisolen!
Detta inlägg i debatten är helt och hållet i avreagerande syfte, inget annat. Så, om någon av Er förväntade sig en välskriven och strukturerad text idag kan jag utlova besvikelse.
Sommar och pengar är sådant som brukar ge människan överlag, och svensken specifikt hopp och glädje, kanske till och med något som kan förväxlas med lycka emellanåt. Och nu är min 2024-sommar här, och erbjuder kroppen värme, ögonen skönhet att vila sig på, och i sinom tid munnen goda bär att smaska i sig. Och nuförtiden kan jag glädja mig åt att vara generös mot mina anhöriga och min älskade diamantboll Almaz, utan att behöva tänka på varje köp som en ekonomisk börda för framtiden. Men, detta hindrar helt uppenbart inte min depression från att härja inom mig, med tillhörande känsla av att jag då och då avskyr min existens. Så, jag är nog inte som den genomsnittliga svensken kan jag tänka ;)
Alla de känslor och ickekänslor som radats upp i rubriken är sådant jag för tillfället upplever varje dag. Och känslor är trots den massiva overloaden alltid okej, det är min tanke. Men tomheten, den som den extremt oälkomna Gun-Britt med stort nöje levererar varje dag... Den är det värsta av allt. Jag avskyr den med allt jag är, trots att den när den väl är där tömmer mig på både avsky, frustration och allt däremellan. Förvirrande, sorgligt och komiskt.
Tomheten kommer av depressionen. Depressionen har gissningsvis kommit av ett långvarigt slit, en dito sömnbrist, och en allmän känsla av otillräcklighet mot allt och alla. Och då tänker jag nog särskilt på mina underbara medhjälpare, aka assistenter, som jag hatar att vara beroende av men älskar att ha fått lära känna. Jag vill, trots min frustration över beroendet, ge dem det mesta jasg kan varje gång vi ses, för att visa min tacksamhet över att de gör mitt liv möjligt. Men vad jag än gör och säger känns det inte tillräckligt. Och samtidigt behöver jag få lov att vara människa, bli arg, ledsen och allt däremellan, vara mig själv helt enkelt. Och det funkar inte alltid. Alltför ofta tycks jag gå över någons gräns, och i och med att jag verkligen vill visa att det sista jag vill är att såra, drar jag tyvärr ofta på mig ett par silkesvantar som inte klär mig, och som är tunga att behöva ha till hands(hihi) i princip konstant.
Inte nog med detta. För tillfället behöver jag dessutom ta emot assistenter i mitt hem som jag aldrig träffat innan för att sedan i stort sett inskola dessa på egen hand. Som om jag inte vore deprimerad och utmattad i tillräcklig grad?!
Jag förstår att jag har en åt skogen kajk vikariesituation och att de få stackars assistenter som finns kvar när flera kolleger är sjuka samtidigt inte kan jobba dygnet runt, men på riktigt; Hur långt ska jag behöva dra detta jäkla arbete? Och vem tackar mig när jag är tillbaka på psyket, sjukare än någonsin?
/ Sanna