Hej på Er!
Känner att jag behöver inleda detta inlägg i debatten med en så kallad explicitvarning. Det är galet tunga teman jag tänker behandla här ikväll så fina du som valde att klicka på den oansenliga länk jag skapat; Sluta läs här och nu, om du inte är redo för det, då den här rubriken är precis så dramatisk som den verkar.
Som många av Er vet vad gäller mig, så dras jag med typ medelsvår CP konstant, och även milda till djupa depressioner som dyker upp när det passar dem, eller ska vi säga honom kanske? Jag personifierade det hela i ett samtal tidigare idag, depressionen fick för då heta Kalle då jag såvitt jag kan minnas just nu inte känner någon med det namnet, samt att det gjorde det lite lättare att skratta åt eländet. CP som grej, kommer för min personliga del med fler plus än minus, medan denna Kalle är en mycket otilltalande varelse från topp till tå. Han får mig i perioder och ögonblick att känna avsky och förakt för mig som människa, på ett sätt jag någonstans, i nyktert tillstånd vet att jag inte förtjänar. Jag är inte meningslös. Jag är inte en börda eller ett vårdpaket, vars enda syfte är att hålla assistenter med jobb. Men precis så och lite till får den här vidriga Kallevarelsen mig att känna. I allra värsta fall "hjälper" han mig att tänka ut möjliga sätt att skada mig själv på, för att jag förtjänar att må dåligt, och egentligen inte att leva. Ibland undrar han till och med vad jag väntar på, för det är väl bara att göra eller? Men så enkelt är det sannerligen inte, och det rör sig mestadels om detta; Jag. Vill. Inte. Dö. Jag tänker kämpa för att aldrig göra något så hemskt mot mig själv och mina anhöriga som att avsluta mitt liv i förtid. Och då jag inte tror på varken himmel eller helvete utan snarare någon form av evig sömn när jag lämnat jordelivet, känns det extremt viktigt för mig att inte kasta bort, utan njuta av mitt liv, och människorna som valt att vara i det så länge jag kan.
En av dessa människor gillar saft, teknik, ärlighet och nytänk. Jag kallar henne för Milady, Saftis, och någon gång älskling. Hennes föräldrar gav henne namnet Nina under våren 1988. Enligt min ganska subjektiva bedömning är Nina ett drömsällskap för de flesta. Hon är intelligent och rolig, självsäker med en enorm kämpa-anda som innefattar att hon sällan, eller aldrig, går med på att köras över ens en liten smula. Samtidigt är hon för mig en av de goaste, raraste personer jag någonsin mött, som både i ord och handling gärna hjälper sina medmänniskor. Visst går det att ha tråkigt med dig Milady, men snarare för att jag kan vara helt avslappnad tillsammans med dig än att du på något vis känns trist, eller typ blasé, om nu inte det skulle råka vara samma sak, vilket jag inte har full koll på ska erkännas 😝
Nina my lovely Saftis, hur intelligent och skärpt du än må vara tror jag inte du kan greppa vidden av din betydelse i mitt liv. Jag kommer inte heller att försöka sätta fulla ord på den, för det skulle mest kännas platt, oavsett hur jag suddade och staplade vackra ord på varandra. Men något behöver ändå komma fram här. Och det får bli ett särskilt Tack till Dig.Tack älskade Du för Ditt förutsättningslösa lyssnande, Dina bubbliga skratt och de ständiga överraskningar jag får, av och med Dig. Ses snart, och jag Längtar! 😍
/ Din fjäril