sannafunderingar.blogg.se

Kära Ni, Det här blir ogenomtänkt tankeklotter, utan struktur och handlag med ord. Bara så Ni vet. Jag älskar den klara stilla höstdagen jag nu ser genom fönstret, och som jag precis andades in, i den ännu färgrika aktivitetsträdgården. Jag älskar min familj, och möjligheten jag får att fira Fars Dag, med delar av den imorgon. Jag älskar Almaz, och är mycket glad över hennes extrahusse Petter. Jag älskar Nina, och är så bortom ord tacksam över hennes ork att lyssna och stötta när jag öser frustration, sorg och uppgivenhet över henne. Tanken på att få träffa henne, och alla Er sndra omkring som tänker på mig gör att jag orkar hålla ut. En dag i taget För övrigt är det inte mycket jag älskar, eller som ger mig kraft i den pseudotillvaro jag för här. Tvärtom spär det mesta på min uppgivenhet. Arthur och Fiona, stjärnan från enheten bredvid, som ständigt låter mig veta att jag går på toa för ofta. Personalens allmänna stress, och den över att inte räcka till för de äldre när båda de som jobvar behöver hjälpa mig på toaa.Mina galna trötthetsdippar som jag inte slipper, oavsett bra sömn de flesta nätter. Depressionskonsulten Gun-Britt som inte slutar jobba på att begränsa mitt känsloliv, med målet att få mig att tro att ingenting och ingen spelar någon som helst roll. Och så assistentkandidaterna som hoppar av det hela innan slutförd inskolning, eller, som senast, inte fungerar alls. Jag kommer förmodligen behöva vara här en bit in i december, kanske längre. Det är nästan omöjligt för mig att ha någon tanke på framtiden under dde här förutsättningarna. Får jag någonsin må bra igen? Och framför allt, får jag någonsin komma hem? Just nu känns det inte så. Men jag kämpar vidare, en dag i tager, för mig själv och för Er ❤️‍🩹❤️‍🔥 / Sanna