Kära Ni,
Jag vill börja med ett särskilt tack denna någradagarefterdagen. Tack alla Ni, för mig osannolikt många, som gav Er till känna via vår blåvita ansiktsbok efter det senaste inlägget jag la ut där. Jag vill fortfarande påstå att jag skriver mina små överlevnadsbetraktelser mest för mig själv, men att få veta vilka Ni är som väljer att gå in och läsa gör det verkligare för mig att jag har såpass många omkring mig som bryr sig, och det styrker, värmer och peppar mig slldeles extra ❤️🔥
Tillvaron här blir i sanning inte lättare med tiden. Jag lever objektivt sett under skälig levnadsstandard, en stor stressbörda, från både personal, och kommunhandläggare, och jag blir dessutom då och då bemött med respektbrist och tafflig kommunikation. ag är så Trött. Uppgiven. Svag, både fysiskt och själsligen. Less på att kämpa. Men vet samtidigt att det är så det behöver gå till för att jag förr eller senare ska kunna hem till allt och alla som hjälper tatt forma mitt existerande till ett Liv värt namnet. ❤️🔥
I lördags fick jag ett välkommet och färgsprakande avbrott från isoleringen, som är den överlägset tuffaste delen av att ha en lång kortidskarriär. Det var äntligen dags att få njuta av livemusik, sång och gissningsvis också skrål från min egen sida igen! 😁 Föreställningen Hits & Historier 67-69 tillsammans med min tokfina vän Karoline denna enda evinnerliga smällkaramell i min värld var det som väntade mig. Och vilken kväll vi fick, tillsammans med varandra och i publiken!
Att äntligen få se och krama om min käraste Karris och höra hennes goa speciella fnissanden var en måendehjälp i sig. Men nu fick vi dessa sitta tillsammans med ett stort gäng
andra musikälskare i en välfylld Idunteater och lotsas genom gyllene musikår av en rolig och engagerande kille med ett stort band bakom sig. Historier och låttolkningar avlöste varandra och tiden liksom försvann helt, samtidigt som den sprang iväg 😅
Jag har nog, från första lyssning, tyckt mycket om låten "Ain't no mountain high enough" och när den just i den stunden tolkades av det sprudlande bandet kändes den både peppig, glädjefylld, och tröstande. Texten påminde mig om hur min underbara sälkskapsdam för aftonen stått vid min sida sen hösten 2014, och hur tacksam jag är över vår relation. Det var en kvällens klarast lysande highlights, och jag gläds
över att jag orkade njuta, hela låten igenom 😊🥰
En annan highlight, kanske den coolaste, och hetaste var då Beatlesdängan "Hey Jude" fick sin hyllning. Visste Ni att texten skrevs till en bandmedlemmarnas barn, när föräldrarna låg i skilsmässa? Hursom, när turen kommit till låttolkning skrålade jag med. Rejält. Det var så... Gött! Särskilt under nanana-partiet där det ingick i det oskrivna publikkontraktet att skråla 😁😁😁😅🤣😅😍😍😍
Det fanns många fler låthighlights denna kväll, men den starkaste, förutom "Hey Jude"" var när bandet körde ett medley och, precis när jag nästan slutat hoppas, äntligen slängde fram "Sweet Caroline"" som jag fick avnjuta med den sötaste Karoline som tänkas kan. En ljuvlig nästsnavslutning på en ljuvlig kväll. Tack, och tack igen till nyss nämnda. Jag är så himla glad över Dig! Du är Guld! 💝💖
Från ljuvligt, till bitterljuvt; Idag kom till sist beskedet, att mitt beslut om kortidsboende Blir förlängt till 30 november! Puh! Jag är inte liksom gladglad men väldigt lättad, och rätt tacksam för förståelsen hos beslutsfattarna. För när inskolningar ddrar ut på tiden som de nu har gjort och jag endast har två rimligt färdiginskolade assistenter av fyra är det inget alternativ att flytta hem ännu. Jag Längtar hem, bortom alla ord jag kan beskriva det med, och enellanåt känns mitt existerande här så svåruthärdligt att jag inte orkar ha ens en glimt av framtidstänk. Men just då är det ju extra viktigt att försöka minnas denna vackra Karriskonsert, och tänka på kommande musikupplevelser, som är en stor del av det liv jag kämpar för att få tillbala ❤️🩹❤️🔥
/ Sanna