Kära Ni,
Två assistentkandidater av fyra möjliga har nu tackat för sig, innan inskolningen nått sitt tänkta avslut. Jag har inte egentligen mycket till aning om när jag kan komma tillbaka till allt och alla som väntar på mig i det liv jag brukar älska.
Jag är så trött. Tänker på sömn stor del av min vakna tid. Ögonen vill inte alltid hålla sig öppna, ens när jag försöker socialisera med charmören Sandro, den rogivande, inifrån och ut vackra, Anna-Clara, eller den hjärtegoda Vendela jag gärna sjunger tillsammans med när ork och tillfälle ges.
Sandro tycker om mig. Och kanske framförallt mitt leende. Det får jag höra flera gånger per dag i varje fall. Jag fattar att han inte ljuger, och jag är honom tacksam, för det och mycket annat. Men jag har svårt att på riktigt ta in alla hans fina ord. Vilket förmodligen har att göra med hur lite jag tycker och tro om mig själv för tillfället. Utstrålar jag verkligen någonting alls? Kan jag verkligen ge något till min omgivning? Mycket tveksamt!
Jag känner mig ofta liksom fångad i ett mörker. Ett maktgalet mörker tycks det vara, för det tänker helt klart hålla mig kvar, helst på obestämd tid. I varje fall vill det inte släppa mig utan en rejäl och lång kamp. Och jag känner mig inte skickad för en sån kamp, med den löjligt låga energi jag har, där min överlevnad här känns som en fullt tillräcklig strid att utkämpa.
Men,; Jag vet att jag inte är ensam. Och det är franförallt Ni som är mina glimrande godisbitar, som gör mörkret svagare. Så, Tack! Tack för Era telefonsamtal, meddelanden och besök. Tack för pepp, tröst och hopp-påfyllning. Och tack till alla Er som läser, kända som okända. Ni är viktiga för mig 🥰
/ Sanna