Kära Ni,
Mycket av det jag upplever här har jag på olika vis funnit vägar att hantera.
Min missnöjda urinblåsa gör jag till viljes genom att kissa när jag verkligen behöver, istället för att panikhålla mig bortom rimlighet. Skyddet håller allt som oftast vad det lovar, och ja, om inte försöker jag tänka att blöta byxor ändå bara är blöta byxor
Arthurs humör och attityd lär mig ständigt att, av självbevarelsedrift, försöka behålla lugnet och välja mina strider, vilket jag kan få stor nytta av hemmavid också, om jag bara kan komma ihåg hur jag gjorde 😅 Övrig personals stress, som är helt rimlig med deras orimliga arbetsbörda, hanterar jag genom att försöka visa upp det lugn jag skaffat mig med erfarenheten av min långa korttidskarriär. Särskilt en kvinna, Minnah, känns så galet stŕesspåverkad. Hennes korta andhämtning och snabba smått ryckiga rörelser får instinktivt min empatiska sida att kicka in, och när jag tycker mig ha läge brukar jag försöka att vänligt be henne chilla Alltid gör det väl något.
Depressionen och suget att sova som kommer med den försöker jag hantera genom att faktiskt vila i grådimman emellanåt. Acceptera sjukdomen jag dras med. Blunda en stund i sällskap med mig själv och min musik. För att sedan när det dyker upp ett läge dra mig utåt allrummet, för att socialisera med Sandro, Vendela, eller bägge två.
Men, mina fina grannar till trots; Jag för ju en så isolerad tillvaro just nu! 💔 Jag kan bara lämna det här bygget när jag har inskolning eller ska åka på ett sjukbesök. Jag är tacksam för alla Er som tagit Er tid att hälsa på mig, det är jag verkligen. Och jag älskar kvällssamtalen med Nina. Men jag saknar att kunna se Er, och hänga vart vi vill!
Den ständiga hänvisningen till denna byggnad, där hyfsat tidiga morgnar är ett festligt hjärtformat utropstecken och att få duscha med rimliga mellanrum ofta är något jag behöver be om, ger deppvarelserna fri lejd att försöka smula sönder mig, och ibland har jag inte egen kraft att stå emot. Jag behöver Er. Jag behöver mitt hem och min frihet tillbaka. Men inskolningarna blir fortfarande inte av. Hur i hela friden ska jag orka se framåt, när jag inte har en aning om när jag komma hem?
/ Sanna