Finingar!
Då jag kände mig färdigsoven imorse fanns en sorts förväntanspirr inom mig, inte olikt det jag brukade känna som barn, precis innan familjen kom in med tårta och sång på födelsedagen. Jag kände en geniun längtan efter Permobil, frukost och den kommande dagen. Varför? Inskolningspepp får vi kalla det!
Jag har, åtminstone hela mitt vuxna liv, känt mig obekväm i många av inskolningssituationerna. Frramförallt har jag avskytt känslan av att agera visningsdocka för främlingar. Men nu känns allt sånt liksom... Obetydligt är nog ordet jag söker. Den tillvaro jag försöker överleva under här tär obeskrivligt på det som brukar vara jag. Jag känner mig, trots de fina människorna och den vackra trädgården här, svårt isolerad och jämmerligt fattig på både energi, framtidstro och ambitioner
Från all denna grådimma av tomhet ger mig inskolningen en välbehövlig paus, där jag för ett par timmar får mitt liv och självbestämmande tillbaka. Inskolning är alltså numera vad man skulle kunna kalla ett festligt avbrott 😆
Just idag var det tänkt att jag skulle använda min festliga frihet till att tvätta, laga mat och flatbread. Men assistenten var sjuk, så frihetsfirandet får vänta ett tag till.
Är livet med personlig assistans ett privilegum, eller rentav en lyx? Med de knappa förutsättningar jag nu har kan möjligheterna med assistans kännas såpass överväldigande att jag nästan luras att tro det. Men jag vet ju någon.stans att det inte är så, ens nästan. Personlig assistans är en lagstadgad rättighet, och min och många andras chans till sjäbvbestämmande, arbete utbildning och allt däremellan. Och en dag har vi fixat ihop en färdig personalgruöp så att jag kan åka hem till Almaz och påbörja livet. Jag måste tro det.
/Sanna