Kära Ni
Tack för att Ni tar Er tid. Att läsa det jag skrivet, respondera och reagera, peppa och trösta. Även Ni som inte brukar ge Er till känna, i skrift eller reaktioner betyder en hel del. Besökarstatistik svindlar och gör mig lite lycklig för en stund. Tänk att så många bryr sig, och orkar igenom mina mestadels deppiga inlägg. Jag bloggar för terapi och tidsfördriv, men också för Er.Tillsammans med Er alla fortsätter resan mot att må bättre, och kunna åka hem. Ni är underbara, tack och tack igen.
Läget här känns utmattande och bitvis akut hoppfattigt. Inskolning av nya assistenter drar ut på tiden på grund av dubbel sjukfrånvaro. Stressen, både över det och bland personalen här gör mig sjukare, och mina relationer blir svårare att ta hand om som jag önskar och instutitionsmiljön ger depressionen gott om syre.
Men även där jag nu är finns ljusglimtar. Den senaste en sångstund med inslag av skratt tillsammans med en go personaltjej och den nyinflyttade och väldigt gulliga damen från igår. Arthur är ledig i helgen, och bäst av allt; Mannen med gitarren och det ovanliga namnet, som jag hädanefter här kommer att kalla för Sandro... Han kommer hit och påbörjar sin möjligen fjärde vistelse sedan i juni redan imorgon! Trots att han just då inte får en chans att jiddra med en av sina favoritkillar, köksan
med solskensutsrålningen hoppas jag att Sandro sin vana trogen omfamnar det faktum att han behöver vara här, och hjälper mig att släppa fram mer ljus, genom den fina person han är. I hast och med en trött mobil önskar jag Er en fin helg.