Hej på Er,
Som Ni vet brottas jag med deppgrisar och depressionskonsulter som lever hyresfritt i mig och emellanåt gnager rejält på min sköra själ. Dessa har jag behövt lära mig hantera, och på något plan stå emot, i åratal av och till. Mina depressioner brukar göra mig extremt fysiskt trött, allmänt osugen på det mesta i livet, och ondsint mot hela min person. Det händer ofta att jag tänker att jag är meningslös och inte förtjänar någon, eller något. Att jag inte ger något till någon, och att min existens varken gör till eller från för världen.Då är det inget party att vara i mitt huvud. Men jag har ändå många gånger kunnat slå iväg tankarna. någonstans vetande att det är sjukdomen som får mig att känna som jag gör, och att jag trots att jag inte heller i vanliga fall har någon dundersjälvkänsla Kan vara snällare mot mig själv, bara jag blir lite friskare.
Så självförakt funkar att bära omkring på. Likaså trötthet, till en viss gräns. För det som kommer med den starkaste tröttheten är det som jag har svårast att hantera; Tomheten. Jag är varken glad eller, frustrerad eller arg, rofylld eller ångestfylld. Ingenting tycks engagera, eller i värsta fall ens beröra mig. I såna lägen skulle jag tacksamt ta emot En känsla, i princip vilken som helst. Och nu vill jag, sent omsider, återberätta något som hände igår, apropå att bli behandlad med grundläggande respekt, och apropå en specifik känsla jag sällan får numera.
Det var tidig kväll, och jag satt på mitt rum och pratade med Nina i telefon. Jag bad henne vänta för att jag skulle fixa en bekvämare lutning på Permon, la ifrån mig telefonen och fumlade ner den på golvet. Istället för att larma körde jag raskt ut i allrummet för att hämta snabb och smidig hjälp. Och där på soffan satt med en tallrik mat framför sig satt han. Han som tycks ständigt irriterad på det mesta och de flesta, och för övrigt sällan rör en min. Från dag ett har jag haft svårt för honom, och känslan tycks vara ömsesidig. Min taktik har mer och mer blivit att hålla mig undan honom, alternativt hålla munnen stängd så mycket jag kan när vi verkligen måste jobba ihop. Nu satte jag mig följdaktligen lugnt och stilla ner i närheten för att haffa hans kollega när denne kom i närheten. Bredvid oss satt också en annan boende, en äldre dam, helt nyinflyttad. Här följer ett replikskifte, nästan ordagrant återgivet. För att slippa skriva han i mitt lilla manus kallar jag hädanefter personalkillen för Arthur. Med kort A.
Damen: Jag har så ont... Kan du hjälpa mig?
Arthur: (Verkar nonchalera damen)
Damen p,åkaliar hjälp ännu en gång
Arthur: (Fräser)Men snälla, kan du låta mig vara? Jag äter mat! Kan du bara... (lägger fingrarna över sin egen mun)
Redan här känner jag att jag vill steppa in och säga Arthur att vill han äta ostört finns det gott om andra rum än just allrummet på enheten. Men jag tiger.
Vad damen svarade på Arthurs utfallsliknande kommentar minns jag inte. Men hon var fortsatt orolig och i behov av stöd, så mycket vet jag.
Arthur: Du har ett rum, du kan gå på ditt rum.
Jag, som inte kan vara tyst längre: Det här är ett allmänt rum, här får alla vara.
Arthur: Du behöver inte säga det till mig, du behöver inte leka nånting.
Jag: Jag säger bara att det är så det är.
Kort därefter får jag hjälp med mobilen av kollegan och återgår till mitt rum och mitt samtal, lätt sjudande inombords. Jag blir så... Upprörd?! Arg, eller ens förbannad är inte ord som räcker till i det här fallet. Jag blir också frustrerad, ledsen och illa berörd och då kanske upprörd ett okej samlingsord för det hela.
Jag är väl medveten om att det är enormt slitigt och stressigt att jobba här och att man som mänsklig varelse inte alltid kan vara sitt bästa jag. Men min granne blev väldigt illa bemött av Arthur på ett sätt som aldrig får ses som okej. Och jag önskar att hon sluppit bli utsatt för det. Jag är dock tacksam att mitt mående tillät mig att stå upp emot det, för både hennes och min skull.
/ Sanna