Kära Ni,
Jag fattar någonstans att jag inte har det sä dåligt här. Särskilt efter att ha försökt ta in historierna från en främmande och grym verklighet under fredagens direktsända Världens Barngala. Jag får äta mig mätt varje dag, och det jag får i mig smakar lra och är nog någorlunda näringsriktigt. Jag har en säng att sova i och kläder och människor att värma mig med. Inte minst är jag glad över Sandro, som sldrig verkar sluta att berömma mitt leende, och den omhändertagande Vendela, som är grym på sång och texter. Även de flesta i personalen känns som fina människor, som bryr sig på riktigt. Och, ja jag är väl... Tacksam. För mitt tìllfälliga hem och för alla jag mött här som gjort överlevandet lättare och roligare.
Men, ju längre jag behöver vara här, desto svårare tycks det bliatt hantera depressionsvarelserna inom mig, som emellanåt riktigt fått gotta sig och mysa ner sig under min tid här. Desto svårare blir kraftlösheten och bristen på hopp. Desto mindre tänker jag och tycker om själv. Att behöva kissa i en så kallad blöja på grund av personalens kunde ha varit ner frustrerande, och sorgligt men jag orkar inte känna mycket alls för tillfället.
När inte Sandro, Vendela eller någon annan stjärna här lyckas få mig att skratta kan jag känna mig som... En bokpärm utan sidor och blad. En glasspinne utan glass. Eller kanske en urdruken läskburk som någon knycklat ihop och kastat på gatan istället för att panta. Jag är tom. Slut. Förbrukad. I såna lägen vill jag liksom... Bort!
Fast bort från den här platsen, det betyder Hem! Hem till Almaz, assistenterna och friheten. Hem, där jag bor i min Ladys närhet och på gångavstånd från min familj Hem till alla Er svindlande många som följt denna sanslösa resa. Hoppas att en del av Er vill kömma på det firafika jag inte slutat planera för. Även om det verkar bli närmare december än november jag kommer hem och jag med nuvarande mående egentligen inte klarar av att tänka så långt fam vill jag ändå försöka. Jag hoppas Ni är med mig..
/Sanna